Utbrott

Idag skulle vi njuta av det underbara oktober-vädret och hämtade därför barnen med bilen och gjorde oss redo för en fika i Guldhedens vattentorn. Barnen var på strålande humör och bad att få åka till Klippan i stället för de tycker det är så mysigt att glass-fika där och sedan kasta "macka" med alla fina stenar i älven. Vi gick dem till mötes och styrde kosan mot Klippan.

Väl där drabbades vi av den första katastrofen.Glass-baren var inte öppen idag!! Barnen fick välja om de ville ha annan fika eller hellre åka till Triumf-glass vid Vagnhallen. De ville ha kanelbulle och blåbärspaj och stanna och kasta de efterlängtade sten-mackorna i vattnet. Jonathan fick sin blåbärspaj värmd och utan vaniljsås - precis som han önskade. Gud hjälpe men han tyckte att pajen var ÄCKLIG. Nu började både jag och Jens att inse att ett stort utbrott var i antågande och mycket riktigt - inom lopet av ett par minuter förbyttes Jonathan från en rar och social 6,5-åring till ett formidabelt monster. Han skrek över hela caféet att: Jag tänker FAN (!) inte äta den här jävla (!) äckliga pajen! Varför gav ni mig inte glass? Ni vill inte att jag ska bli glad för ni är så himla dumma "#&%¤#&%/&()&)= Harangen fortsatte med mängder av rykande svordomar.

Axel satt tyst och smaskade på sin kanelbulle. Tillslut lyckades jag få sagt att om herr Jonathane inte tänkte sluta blev han och jag tvugna att gå ut - och det blev vi. Sen satt jag tio minuter med en sparkande skrikande svärande spottande och fräsande son. Efter varning om att vi skulle åka hem om han inte slutade slå mig fick jag en fet spark på smalbenet och vi fick helt sonika ta och styra kosan hem undet illvrål och idoga sparkar i sätet (läs Jens rygg). Väl hemma spaknade den lille kraken och grät förtvivlat i min famn. Bad om ursäkt och var sen lika fin och go som vanligt.

Efter en stund frågade jag om han visste varför vi hade åkt hem och han svarade: Jag betedde mig illa. Modershjärtat höll på att brista och samtidigt kände jag mig så nöjd med att han förstod och att jag dessutom lyckades hålla mig lugn, samlad och pedagogisk genom hela vansinnes-utbrottet. Tänk, det kan inte vara lätt att bli en stor skol-pojke. Lyckligt nog finns det massa tillfällen för en ny utflykt och då kanske jag kan få använda kameran och ta kort på barnen. Det enda kortet jag hann ta idag var på Vasagatan när jag skulle äta lunch med Malin. Så kan det gå!